Min uppväxt i de småländska skogarna gör att jag har en slags hatkärlek till granar, inkluderat julgranen. Redan tidigt på hösten tillbringade jag, min bror och pappa många timmar med att nogsamt leta rätt på skogens snygging. Det är inte en överdrift att påstå att vi var väl bekanta med alla granarna i vår skog. Några dagar innan julafton packades ryggsäcken med varm choklad och prickig korvsmörgås och så bar det av för att hugga och hämta hem skönheten. Därefter kom det verkliga eldprovet, mammas kritiska blick.
- Tjoho, den fick 9,7 poäng av 10 möjliga, julen är räddad. Fram med glitter och kulor.
Den bakgrunden har gjort mig till alla julgransförsäljares skräck. Det fungerar helt enkelt inte att bara ta en i högen. Jag måste vrida, vända, skaka ut grenar, backa, titta, backa igen, snurra runt och lyfta fram den som står allra, allra längst bort. Inte på ett ställe utan hos alla försäljarna i närområdet. Det tar tid, det sticks och är grymt tungt.
Så i år har vi bestämt oss för att testa en helt ny variant, det blir maken som sköter inköpet. Trots att jag litade helt och hållet på honom när det gällde val av vigselringar, måste jag ändå få fråga;
Visst gäller öppet köp även på julgranar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar