27 november 2008

En ny familjemedlem


 Det har varit tyst här ett tag och möjligen kan en av orsakerna vara att jag är med surdeg. 
Äntligen, äntligen har jag fått tummen ur och rört ihop en surdegsgrund. Rågmjöl+fint rivet äpple+ lite ljummet vatten, hur enkelt som helst. Allt enligt Pain de Martin, brödens konung.

Den lilla rackarna kräver noggrann skötsel, men framförallt lagom med värme. Den har bott ömsom i skåpet ovanför frysen, men även direkt på golvet i köket, självklart i sin burk, för att få njuta av värmen. Dag 2-3 har det rörts om och det luktar sisådär och bubblar en aning. Dag 4 fick den äntligen mat: Mjöl och vatten. Dag 5 som inträffar i morgon är det klart för bakning.

Här ska bakas och jag ber att få återkomma med resultatet. Och f-n ta den om degen inte jäser.

3 kommentarer:

Rebecca sa...

Härligt!

Anonym sa...

Bli inte besviken om det inte funkar första gången. Det kan ta några generationer (mjölksyrebakteriegenerationer, alltså) innan surdegen är stabil. De första gångerna kan den vara lite känslig. När du ställer in den i kylen för att vila till nästa bak ska den vara lite mindre blöt än när du matar den. Som tjock gröt, ungefär. Annars finns det en risk att den ruttnar istället för att jäsa. (Du ser det om det bildas mörkt lakvatten ovanpå degen.) Att röra ner en deciliter mjöl brukar räcka för att torka upp degen innan den får vila. Lycka till!

Anonym sa...

Jag ska nog ta och pröva mig på att göra surdeg. Det är ju så gott, och så verkar det ju kul också! :D